OM BASKERY

Baskery är tre envisa systrar, uppvuxna i Stockholm, men med rötter i Norrbotten. För dem har det aldrig handlat om att uppfylla en dröm eller att göra musik för att bli känd och de är helt ointresserade av att anpassa sig till trender eller genrer. Musiken de står bakom klassas i Norden ofta, fattigt nog, som country och denna missuppfattning har gjort att de inte varit speciellt synliga på hemmaplan sedan starten 2006. Det ser annorlunda ut bortom Sveriges gränser där folk- och countryfestivaler bjuder på en otrolig bredd i sitt artisturval. Därför har det varit naturligt att bandet valt att tacka ja till gig på andra sidan klotet för att hamna i rätt miljö.

"Visst, vi har ett banjolikande instrument och en kontrabas i bandet, men vi låter inte alls hillbilly för det, många refererar till oss som Led Zeppelin i sina folkigare stunder." (Greta)

Fokuset har legat på att upprätthålla ryktet om att vara en extraordinär liveakt och detta har de gjort genom att turnera hårt över hela världen i länder som USA, Kanada, Australien och stora delar av Europa, där de spelat på festivaler så som Glastonbury, Woodford FF, Calgary FF, Spot, Bergen Fest, Bylarm, Tönder, Azkena Rock, SXSW m fl.

För att understryka sin självständighet och undvika att komma ut som formgjuten, massproducerad mainstream country har bandet hållit Nashville på ett betryggande avstånd. 2006 tackade de nej till en deal i USA just av rädslan att bli ägd och styrd. Istället skriver och producerar de själva, drivna av sitt säregna musicerande och sitt skruvade, unika sound. Inspirationen kommer dock från all sorts musik, men bluesens svärta, punkens adrenalin och countryns sentimentalitet är nog tydligast. För Baskery är det motsägelserna som är det intressanta, att sjunga vacker stämsång för att plötsligt vråla med samma övertygelse, att sätta en provokativ text till en fin melodi, att dista och spela slide på en banjo. Det är kontrasterna som gör det punk.

Indielabel till trots uppmärksammades första skivan "Fall Among Thieves", som släpptes av Veranda Records/Glitterhouse och co-producerades av Lasse Mårten, ute i Europa och fick strålande recensioner från respekterade musiktidningar som Mojo, Uncut, The Word, Q Magazine och tyska Rolling Stones.

Den nya skivan spelades in i två olika studios i Sverige och en del inspelningar färdigställdes av bandet själva på olika hotellrum. Det fanns inte tid att vika för en komplett inspelning, så bandet passade på att spela in på lediga kvällar under pågående turné. "Vi har alltid tänkt ganska traditionellt när det kommer till inspelningen, man vill att det ska låta bra och framförallt tidlöst, men den här gången var det väldigt uppfriskande att bryta mönstret och köra lite mer indie." (Sunniva)

Skivan mixades vid Ballsaal Studios i Berlin av BlackPete (Depeche Mode, Peter Fox, Beatsteaks, Joe jackson, Nina Hagen) och Simon Bezai. Soundet är svartare, tyngre och mer atmosfäriskt än på första skivan, mycket på grund av att det akustiska konceptet övergivits något till förmån för elgitarrer och mer slagverk. Det är definitivt en mognare platta som ändå bär vidare den energi Baskery är kända för, utan att för den skull stressa. Planerad release är i maj 2011.

Mellan 1999 och 2005 spelade Greta, Stella och Sunniva Bondesson tillsammans med sin far Jan-Åke i bandet Slaptones. De släppte två skivor, "Simplify" 2003 och "Amplify" 2004, båda utgivna av EMI i Sverige. "På tidiga Slaptonesgig dök plötsligt "rockers" upp i publiken på mosebacke, på en countrykväll... Det var helt oväntat, men countryn och rockabillyn började nå ut till fler än de bilfolk, 50-talsfantaster och buggare vi tidigare spelat för."(Stella)

Brian Setzer, amerikansk gitarrist och sångare i neorockabillytrion Stray Cats, fick nys om Slaptones och tog med dem som förband på två turnéer under 2005. Först öppnade de för "Brian Setzer and The Nashvillains" i Europa under sommaren, och sedan spelade de för utsålda hus i USA under hösten och vintern, då Setzer stod i spetsen för sitt storband, Brian Setzer Orchestra. Grand Ole Opry i Nashville, Chicago House of Blues, Gibson Amphitheatre at Universal Studios, CA och The Fox Theatre, Detroit, är några av de anrika ställen de fått nyttja scenen på.

Trots att Amplify, skiva nummer två, var poppigare och inte alls hade direkt anknytning till rockabilly, förblev bandet bundet till den genre de gjort sig kända i. Alla fyra förstod ganska snabbt att det var omöjligt att göra ny musik, som Slaptones, då den utvecklingen inte noterades. Slaptones gick i graven när Jan-Åke tackade för sig och tjejerna istället för att leta ny trummis valde att forma en trio som trots avsaknad av fullt trumset och elgitarrer gick mot ett råare, spretigare och naknare sound.

Bara respekten är gränsen för hur man kan behandla akustiska instrument. Vad ögat ser är inte vad örat hör. Man bedras lätt av bilden av tre skönsjungande tjejer med ståbas, ackegura och banjo. Det är en rökridå.

KURIOSA:

Systrarna Bondesson får ofta förfrågningar om körjobb, både på studioalbum och i livesammanhang. De har jobbat med bl a Anna Ternheim, Sven Zetterberg, Fatboy och JNBBS m fl.